Irti takertumisesta
På svenska nedan
Viime päivät olen tuntenut itseni koneeksi, johon ajetaan sisään tekstejä ja joka syöksee ulos pisteitä ja arvosanoja. Lukion opettaja tietää tekevänsä töitä, kun kirjoitukset ja koeviikko sekä uuden periodin suunnittelu kohtaavat. Yläkoulussa ei pääse yhtään helpommalla, päinvastoin. Lapset ovat levottomia, arviointilakana ahdistaa ja kaikenlaisen kirjaamisen vaatimus alkaa hipoa hulluutta. Aiheesta on tänä syksynä kirjoitettu paljon ja yhdessä ihmetelty, kuinka voi opettajaihminen olla näin uupunut. Kokemus ei tunnu olevan edes ikäkysymys.
Miten tähän on päädytty? Elämmekö jonkinlaisessa kollektiivisessa harhassa vai onko vaatimustaso työssä kohonnut absoluuttisesti kohtuuttomaksi? Vai olemmeko itse väsyttäneet itsemme sosiaalisella medialla ja liialla harrastamisella?
Tämän lehden aiheena on kärsimys. Onko uupuminen kärsimystä? Vai onko törkeää puhua samana päivänäkään etuoikeutetun elämän kärsimyksestä, kun todellinen kärsimys on köyhyyttä, sotaa, väkivaltaa ja osattomuutta. Käykö niin, että vasta kun todellinen katastrofi kohtaa meitä, ihan tavallinen arkinen ja kiireinen päivä onkin onnea.
En yritä aivopestä sinua uskomaan, että et olekaan väsynyt, vaan etuoikeutettu ja oikeastaan sinulla on kaikki hyvin. Koet asiat niin kuin koet. Elämässä on monenlaisia sävyjä: myös asioita, jotka tuottavat onnea tai ainakin tyytyväisyyttä. Opiskelijat yleensä tarjoavat onnellisuuden määritelmäksi sitä, että ihminen ei voi olla onnellinen, jos ei välillä koe sen vastakohtaa, surua ja kärsimystä.
Buddhalaiset tunnetusti tietävät kärsimyksen syyn: takertumisen. Olen aina pitänyt tästä lähestymistavasta. Ajatus siitä, että en hyväksy pysymättömyyttä ja tuotan kärsimyksen itse, koska takerrun asioihin, joiden luulen tuottavan minulle onnen. Suuri idolini edesmennyt kirjailija ja jesuiittaisä Anthony de Mello sanoitti asian jotenkin näin: Miksi pahoittaisin mieleni ravintolassa, jos en saa siellä toivomaani sienikeittoa, voinhan tulla onnelliseksi jostain toisestakin keitosta, jos annan sille mahdollisuuden. Ei siis pidä takertua yhteen vaihtoehtoon. Käytännössä kuitenkin, jos joudun oikeasti luopumaan jostain tärkeänä pitämästäni, de Mellon opit unohtuvat nopeasti ja olen taas lähtöpisteessä kiukuttelemassa, miksi asiat eivät taaskaan menneet niin kuin minä olisin halunnut. Voisiko takertumisen tunnistaminen auttaa uupumisenkin kohdalla, ainakin jossain määrin?
Takertuminen muuttumattomiin näkemyksiin tekee katsomusopetuksen uudistamisen hankalaksi. Hyväksyvää tietoista läsnäoloa saa myös kehittää itsessään, kun yhä uudelleen uskonnonopetuksesta julkisuudessa keskustelevat sellaiset tahot, jotka tietävät siitä vähän tai ei ollenkaan. Liian usein esitetään näkemyksiä, joissa sekoitetaan uskonnon harjoittaminen ja uskonnonopetus.
Ihan viime aikoina on herännyt keskustelua siitä, onko Suol vain luterilaisten opettajien liitto. Liiton sääntöjen mukaan emme. Siellä todetaan seuraavaa: Liiton tarkoituksena on toimia koulun uskonnonopetuksen sekä kulttuurisen ja eettisen kasvatuksen hyväksi, edistää jäsentensä ammatillista ja tieteellistä toimintaa ja valvoa heidän yhteiskunnallisia ja taloudellisia etujaan. Ja edempänä: Liiton varsinaiseksi jäseneksi voidaan hyväksyä jokainen liiton tarkoituksen hyväksyvä henkilö.
Ei ole helppoa tietää, miten jäsenten yhteiskunnallisia etuja valvotaan. Teemme hallituksen ja toimihenkilöiden kanssa parhaamme. Sitä varten tarvitsemme aktiivisen jäsenistön, joka kommunikoi meille, mitä se haluaa ja tarvitsee. Siksi keräämme taas kyselyllä näkemyksiä katsomusopetuksen mallista.
Rauhaa ja kaikkea hyvää sinun syksyysi.
Tuovi Pääkkönen
Puheenjohtaja
Släpp klängen
De senaste dagarna har jag känt mig som en maskin där texter skrivs in och som spottar ut poäng och betyg. En gymnasielärare vet att hon jobbar när skrivandet och tentaveckan och planeringen av den nya perioden möts. Det blir inte lättare i högstadiet, tvärtom. Barnen är rastlösa, bedömningsbladet är nervöst och kravet på alla typer av journaler börjar smaka av galenskap. Det har skrivits mycket om ämnet i höst och vi har tillsammans undrat hur en lärare kan vara så utmattad. Erfarenhet verkar inte ens vara en fråga om ålder.
Hur slutade det så här? Lever vi i någon form av kollektiv vanföreställning eller har kravnivån på jobbet ökat till en helt orimlig nivå? Eller har vi tröttnat på sociala medier och för mycket hobby?
Ämnet för denna tidning är lidande. Är utmattning lidande? Eller är det upprörande att samma dag prata om lidandet av ett privilegierat liv, när det verkliga lidandet är fattigdom, krig, våld och inkompetens. Händer det att bara när en riktig katastrof möter oss, är en normal vardag och hektisk dag faktiskt lycka.
Jag försöker inte hjärntvätta dig till att tro att du inte är trött, du är privilegierad och att du faktiskt mår bra. Du upplever saker som du gör. Det finns många nyanser i livet: också saker som ger lycka eller åtminstone tillfredsställelse. Elever brukar erbjuda som en definition av lycka att en person inte kan vara lycklig om han ibland inte upplever dess motsats, sorg och lidande.
Buddhister känner väl till orsaken till lidande: att klamra sig fast. Jag har alltid gillat det här tillvägagångssättet. Tanken att jag inte accepterar förgänglighet och skapar lidande själv eftersom jag håller fast vid saker som jag tror kommer att ge mig lycka. Min stora idol, den bortgångne författaren och jesuitpappan Anthony de Mello, uttryckte det ungefär så här: Varför skulle jag må dåligt på en restaurang om jag inte får den svampsoppa jag ville ha där, jag kan trots allt vara nöjd med några annan soppa om jag ger det en chans. Så du bör inte hålla dig till ett alternativ. Men i praktiken, om jag verkligen måste ge upp något jag anser är viktigt, glöms de Mellos läror snabbt bort och jag är tillbaka vid startpunkten och gnäller över varför det inte gick som jag ville. Kan att känna igen klängande också hjälpa mot utmattning, åtminstone till viss del?
Att hålla fast vid oföränderliga åsikter gör det svårt att reformera åskådningsundervisningen. Att acceptera medveten närvaro kan också utvecklas i sig själv, när människor som inte kan lite eller ingenting om religionsundervisning diskuterar det offentligt gång på gång. Alltför ofta presenteras åsikter som blandar ihop religionsutövning med religionsundervisning.
Den senaste tiden har det diskuterats om Suol bara är ett förbund av lutherska lärare. Enligt förbundets regler gör vi inte det. Där står följande: Föreningens ändamål är att verka till förmån för skolans religionsundervisning och kulturella och etiska fostran, att främja medlemmarnas yrkesmässiga och vetenskapliga verksamhet samt att bevaka deras sociala och ekonomiska intressen. Och vidare: Varje person som accepterar förbundets syfte kan antas som fullvärdig medlem i förbundet.
Det är inte lätt att veta hur medlemmarnas sociala intressen bevakas. Vi ska göra vårt bästa med styrelse och medarbetare. För det behöver vi ett aktivt medlemskap som kommunicerar till oss vad det vill och behöver. Därför samlar vi in synpunkter på modellen för åskådningsundervisning med en enkät.
Frid och allt gott inför din höst.
Tuovi Pääkkönen
Ordförande